MAMMA ANDERSSON
ROGER ANDERSSON
IDUN BALTZERSEN
DUDA BEBEK
AMY BENNETT
HELENE BILLGREN
ANNA BJERGER
METTE BJÖRNBERG
THOMAS BROOMÉ
MARCEL DZAMA
NIKLAS ENEBLOM
SARA-VIDE ERICSON
JENS FÄNGE
CARL HAMMOUD
KENT IWEMYR
RICHARD JOHANSSON
SUSANNE JOHANSSON
LISA JONASSON
JOHANNA KARLSSON
PETER KÖHLER
KLARA KRISTALOVA
HANS LANNÉR
PETRA LINDHOLM
ULF LUNDIN
MARIA NORDIN
JOCKUM NORDSTRÖM
JEFF OLSSON
BELLA RUNE
Välkomna till vernissage torsdag 2 juni kl. 17–19
I december 2021 fick galleriets konstnärer en inbjudan att delta i denna grupputställning. Uppdraget var att göra ett verk som på något vis relaterar till ett annat verk. Det kunde vara något historiskt eller samtida, ett konstverk, en bok, ett musikstycke eller något annat som påverkat dem. Utställningen har fått namnet Källan och den presenteras på galleriet under sommaren 2022.
Alla konstnärer förhåller sig till tidigare konstnärliga verk och konstnärskap på ett eller annat sätt. Det finns förstås mängder av referenser att välja bland, kanske alltför många? Att bestämma sig för ett specifikt verk och lyfta fram en enskild förebild är därför svårt. I vissa fall kan också relationen till källan kännas privat och något man vill behålla för sig själv. De medverkande konstnärerna har valt olika vägar och delar här med sig av sina personliga erfarenheter.
Tanken med utställningen är, förutom att glänta på dörren till en viktig del i den konstnärliga processen, att visa att den konst som görs idag inte skulle kunna ha utförts utan historien som den vilar på. På något vis existerar all konst som någonsin gjorts sida vid sida med det som görs idag. När vi ser ett nytt verk är det placerat framför en brokig fond av röster från historien.
Konsten strävar ofta mot det nyskapande och unika, mot något som ser ut eller låter som inget vi tidigare upplevt. Kanske kan vi istället se det samtida som ett nytt kapitel i en bok som aldrig skrivs färdig? Där varje ny rad relaterar till den föregående och är en del av en större berättelse.
Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av mina tidigare.
– Tomas Tranströmer
